kiiimberly

idag vandrade vi på dummemosse. det var längesedan och var supermysigt.
såg årets första orm i naturen med. kooooolt (!).

har annars fått mycket gjort idag och det känns skönt.
mysdag med pumpi och elina. och invigde balkongen med mysig middag där.

annars är allt som det ska, har en skön vecka framför mig men har exem på ryggen haha blä.

pusss!

tillbakablick

Hösten 2006

Undermedvetet utvecklades min besatthet av träning. det var minst 4 träningar i veckan.

Det var basket och styrketräning. alltid stryketräning efter basketen. jag ville ju ha muskler.

framförallt armmuskler. som kate i lost. åh, vad snygg hon var.

jag minns henne som min förebild under tiden jag inte suktade efter någonting annat än stora muskler.

jag ville ju se vältränad ut.

och magmusklerna. "Kim ska ha strykbräda" som min kusin sa.

Tvättbräda menade hon självklart.

Och visst fan skulle jag ha det. det fanns ingenting annat.

Ännu hade inte besattheten av vikten och maten kommit ännu. Jag åt knappt någonting sött eftersom socker var dåligt,

men maten hade ännu inte blivit en fiende. tvärtom. jag var väldigt noggran med den, åt extrema mängder för att bli biffig och musklig.

eftersom tankarna ofta kretsade till hur stark jag ville bli på planen. att jag ville göra ännu mera mål. jag skulle bli bäst.

Våren 2007

Jag minns det som en väldigt bra vår. Jag var med kompisar jämt, sålänge jag inte tränade. Eller sov av utmattning efter alla styrkepass.

Längtan efter muskler var fortfarande stor. Kate fanns fortfarande fastklistrad på näthinnan eftersom det var som henne jag ville se ut och ingen annan.

Den kriminella sidan av mig tog tyvärr över lite för mycket, och både jag och de flesta av mina vänner åkte fast för snatteri upprepande gånger.

jag mådde dåligt.

så fick man inte göra. jag ville inte vara sådan. det var nog där de första tankarna om vilken dålig person jag var tog över.

jag tror aptiten tog lite stryk av tankarna redan där. dock inte långt ifrån så mycket som det skulle bli.

Så minns jag basketfestivalen. Det gick väldigt bra och jag älskade sporten mer än någonsin.

Natten efter hemkomsten blev jag magsjuk. Jag spydde som en galning flera dagar i rad, det var inget att hurra för.

2 dagar efter att jag tillfrisknat minns jag att jag ställde mig på vågen. jag hade gått ner 3 kg. och min mage såg plattare ut än den någonsin hade varit innan.

jag minns precis vad jag tänkte. jag kände mig finare än innan. smalare och vackrare. inte alls stor och tung som innan.

antagligen inbillade jag mig lite men det kändes även som att mina muskler hade börjat försvinna något.

men jag tog inte illa vid av det, tvärtom.

i samband med detta sögs även kommentarerna upp i mitt huvud, allt oftare.

"fan vad fult det är med tjejer som har muskler. dom ser otäcka ut"

"biffiga tjejer är fan inget att ta i. inte mysigt någonstans."

Bestämt strävade jag efter att aldrig mer ta tag i en hantel. nu skulle det bort med armmusklerna. nej, det var ju inte så snyggt med muskler ändå.

dessutom var det jobbigt att styrketräna

sommaren 2007

jag var överlycklig. mamma och otto hade flyttat ihop, jag trivdes bra med mina 2 nya plastsyskon och jag och lillasyster var väldigt goda vänner.

jag hade även mitt första seriösa förhållande. en pojkvän som fick mig att känna mig glad, och fin. för såklart för all kärlek med sig mycket bekräftelse. iialla fall i början av förhållandet.

hösten 2007

skolan började, som jag hade bestämt mig att få bra betyg. jättebra betyg. jag ville vara bra. och omtyckt, inte minst av min pojkvän.

det var plugg och träning som fyllde dagarna. det cirkulerade mest kring spinningpass, spring på löpbandet och en hel del styrketräning.

självklart inte för armarna eftersom musklerna skulle bort.

i November åkte vi till Thailand. det var veckor av läsning, sol, fruitshakes, bråk, skratt, magsjuka och saknad av pojkvännen.

Och lite läsning i skvallertidningar. bilder av smala kändisar och ändlöst många sidor av mirakelmetoder av hur man skulle gå ner i vikt.

kanske skulle man testa? när man väl har tillfälle att beställa vilken mat man vill på resturangen?

Uteslutning av kolhydrater verkade mest lockande. För inte ville jag äta 2 chokladkakor om dagen och gå ner 2 kg i veckan. socker var ju fortfarande dåligt.

Då skulle jag ju få gula tänder och det ville jag absolut inte. och dö i förtid och sådant. nej det ville jag inte.

Jag blev (som nästan alltid när jag åker utomlands) sjuk igen. magsjuka igen.

återigen kände jag mig smalare och finare, kanske skulle min pojkvän tycka om mig mera om jag gick ner ännu mer i vikt. besattheten av att få kärlek växte omedvetet hela tiden. jag var övertygad om att människor skulle visa mer kärlek till  mig om jag blev smalare.

soppa och sallad bestod maten av resten av resan.

Jag kom hem, 4 kg lättare än vad jag hade varit ett år tidigare och väldigt brun.

jag kände mig nästan lite fin. men bara nästan.

jag fick mina betyg som var betydligt sämre än väntat.

fan vad dålig jag var.

jag som hade kämpat hela hösten. och pluggat och pluggat.

maten tog mera stryk än innan beroende på mitt humör.

när jag var ledsen eller mådde dåligt hade jag ingen aptit.

flera av måltiderna under kvällarna bestod av litervis med te, och kanske något äpple.

jag kunde inte träna lika mycket eftersom jag ständigt blev förkyld. så fort jag var på bättringsvägen knallade jag ner till gymmet till crosstrainern som jag vet brände flest kalorier.

såklart blev jag sjuk igen eftersom jag aldrig lät kroppen vila.

våren 2008
Det var nya tag. nu skulle betygen bli bra på riktigt.

och jag skulle bli av med spåren av domdär jävla armmusklerna som fortfarande fanns kvar.

med otrolig motivation och bestlutsamhet besöktes gymmet 5 gånger i veckan.

Då var det alltid minst 40 minuters löpning.

någonting mindre skulle inte ge någonting. träning utan att svettas var ingen träning.

jag fortsatte att dra ner på kolhydraterna. jag tränade sällan utanför gymmet eftersom jag då inte kunde hålla koll på hur många kalorier jag brände.

så minns jag en kväll när jag upptäckte att vi hade glass i kylen. varm banan med glass var inte igår det.

och banan var ju frukt, det var inte så farligt. glassen kunde jag leva med. jag hade ju faktiskt gått till och från skolan, till och från gymmet och sprungit i 40 minuter.

(jag skyller fortfarande inte på någon. allt är mitt eget fel.)

en familjemedlem berättade att både banan och glass var endast kolhydrater.

min hjärna förknippade genast kolhydrater med fett.

och inte skulle man äta kolhydrater sent på kvällen.

jag hade tänkt många gånger på hur enkelt det skulle vara att spy istället.

spy istället för att springa bort alla kalorier.

eller göra sig av med dem på crosstrainern.

men inte skulle jag få bulimi, det var ju äckligt. jag ville ju vara hälsosam och smal.

dagen därpå fylldes istället med ett extravarv runt munksjön i samband med promenaden till gymmet.

så var den bananen och den glassen borta.

skolan gick bra. bättre än någonsin. jag fick även komplimanger från alla håll och kanter att jag såg smal och fin ut,

och att jag var så duktig på allt.

skulle jag av någon anledning höra en kommentar som uppfattades fel i mina öron tog det genast ut sig över träning.

ett extra träningspass för att göra sig av med all frustration och ilska.

och allt det dåliga i mig,

den kassa kimberly

det skulle springas bort.

tränas bort.

fråga mig inte varför jag kom in i det här tänket. det är sjukt. jag vet inte hur det kunde bli så.

motivationen till bra betyg var extrem. jag skulle ha mvg i allt. inte minst i gymnastik. för att bevisa hur bra jag var på det.

resultaten på allt var utmärkta. jag fyllde upp mvg-kriterierna på allt förutom kullerbyttor osv. jag var sämst på det.

men det fick jag leva med. jag strävade fortfarande efter mitt mvg. som jag, utan snack om saken, skulle ha. det fanns ingenting annat.

flera gånger i veckan gav jag mig ut på plågsamma intervall-turer för att få upp konditionen ännu mera.

jag spang alltid så snabbt och länge att jag tillslut kände mig spyfärdig.

kommentarer strömmade in om min kropp. jag hade fina slanka muskler och hade fått smalare ben sa folk. inte minst min pojkvän, som jag älskade mest i hela världen. han tyckte jag var fin. och det var det som betydde mest.
bevisligen så var det väl kanske så, att människor tyckte om mig mer om jag var smalare? eller?

mina tankar kretsade ofta om att jag var en bättre människa när jag var smalare. att min pojkvän och mina vänner skulle tycka om mig mer.

jag njöt.

det var precis så det skulle vara.

det började talas om anorexi. men nej, jag åt ju.

och det gjorde jag faktiskt.

bara det att träningspassen cirkulerade kring 6-7 gånger per vecka, och varje pass skulle vara minst en och en halv timma.

annars skulle det inte ge någonting.

så blev jag sjuk igen. denna gången beslöt mamma för att ta mig till en doktor för att undersöka vad som var fel på hennes dotter.

hon som var så frisk och hälsosam, varför blev hon sjuk hela tiden?

doktorn svarade att det berodde på lite för hastig viktminskning. att det inte hade skadat med några extrakilon. kroppen måste ju ha lite lager så att den kan skydda sig.

jag fnös åt det. inte en chans, nu när jag var påväg bort från den mulliga stora klumpiga kimberly.

jag skulle bli smal och fin och jag var påväg dit. jag skulle dit. utan konstigheter.

jag fick ett mirakulöst nässpray som skulle hjälpa mig med mitt immunförsvar.

konstigt nog blev jag frisk, och blev därefter inte sjuk på väldigt länge. jag var överlycklig eftersom jag kunde fortsätta träna som vanligt, i extrema mängder.

i Juni slutade vi skolan. jag gick ut med otroligt bra betyg, allting var precis som jag hade önskat.

dock hade det tagit slut med min pojkvän.

jag kände mig kanske lite ensam ibland, antagligen för att jag inte fick sådan kärleksbekräftelse som jag hade fått innan. som man får i ett förhållande.

självklart tog jag ut detta på träning.

det var ett 2-timmar träningspass på gymmet om dagen, och ändlöst många promenader till och från stan med olika ursäkter till föräldrarna

" jag ska bara fixa det och det. jag ska bara träffa mina kompisar. jag ska bara... "

Jag hade gått ner 12 kg.

12 kg som jag njöt av, som vissa gav mig komplimanger för, med familjen såg med olyckliga ögon på mig. jag lyssnade inte på dem.

sålänge jag var nöjd och glad med mig själv var allting bra. jag åt bara sånt som jag själv ville. ingen kunde tvinga i mig en kalori extra.

mamma och pappa tog mig återigen tilll doktorn.

jag måste gå upp några kilon, annars skulle det räknas som anorexi. förslagsvis skulle jag äta en halv liter gräddglass om dagen. jag skrattade bara åt det.

men jag ville inte ha anorexi.

jag åt som en häst i 2 dagar. jag ville inte vara en anorektiker. jag ville vara bra och fin.

självklart kom tankarna tillbaks strax därefter. jag åt i princip bara frukt under en vecka och tränade som en idiot.

fan vad mycket jag hade ätit dom dagarna.

det skulle bort. det fick inte finnas i mig. jag ville inte ha tillbaks min stora rumpa. fettet skulle bort, bort, bort.

sommaren fortsatte och varje dag var det promenad ner till gymmet. träning var en del av min vardag och ingenting jag mådde dåligt över. i alla fall inte vad jag vågade erkänna för mig själv.

jag minns hur fin jag kände mig när jag fick på mig lillasysters klänning som hon hade haft när hon gick i sexan.

jag passade den.

jag var smal.

jag var inte tjock länge.

lyckan var oförklarlig.

ett par veckor efter det åkte vi till grekland.

jag hoppade av glädje när pappa inte nekade att jag fick ta med mina träningsskor.

efter första dagens löparrunda konstaterade jag att det var alldeles för varmt för att springa.

så det fick bli powerwalks i en och en halv timma varje morgon.

därefter simning i 15 minuter, om vi hade pool där vi bodde.

besattheten av att vara smal var extrem.

jag stoppade inte i mig en enda kolhydrat under hela semestern.

jag var så stolt över vilken disciplin jag hade.

youghurt på morgonen. sedan en frukt. sallad till kvällsmat.

varenda dag.

litervis med vatten. jag hällde även i mig cola-light då och då. men jag vågade inte lita fullt ut på att det bara fanns en liten ynka kalori i den, så fortsatte inte så länge med det.
när jag kom hem hade jag gått ner ytterligare 2 kg . jag var väldigt förvånad eftersom jag inte hade fått träna så mycket när vi var på semester.

men jag ville fortsätta utnyttja den disciplinen jag hade till mat och hur bra jag var på att hantera hungern. jag älskade att vara hungrig. kände mig alltid så smal.

och meningen med livet kretsade alltför mycket kring smalheten och besattheten att känna sig duktig.

man drog en slutsats att jag hade ortorexi. pappa bad mig läsa igenom en bok han hade som förklarade vad sjukdomen innebar.

det kändes som min egen dagbok.

jag grät, jag ville ju inte vara sjuk. jag ville vara frisk och fin och duktig.

men tankarna var omöjliga att sl¨å ut ur min hjärna. ständigt fanns det lilla monstret som väste åt mig och berättade för mig hur äcklig och tjock jag var när jag stoppade i mig någonting som jag inte borde.
 det var träning 7 dagar i veckan och den enda maten som gick ner var proteiner och sallad. och stora mängder frukt, te och kaffe.

jag jobbade även som telefonbokerska på watersystems. där var alltid jobbpassen 5 timmar på eftermiddagarna. jag hade aldrig med mig mat dit, mer än kanske en frukt - en bra ursäkt att hålla

sig borta ifrån den. väl hemma på kvällarna orkade jag sällan göra någon mat, utan somnade istället av utmattnig.

hösten 2008

Skolan började. natur/natur på pb.

redan de första veckorna tänkte jag att det var ett dåligt val. jag hängde inte med. alla dom andra var mycket smartare än mig. jag orkade inte tänka lika klart längre, såsom jag hade kunnat innan.

såklart tog maten och träningen ut sig över detta.

Jag fick även delta i supermodel, vilket är bland det roligaste jag har varit med om. jag kände mig smal och fin. och fick mycket komplimanger om allting.

jag kunde äta ganska bra under dom dagarna. eftersom jag kände att jag dög som jag var. vi fick dessutom resturangmat vareja dag, vilket jag inte tackade nej till.

Veckan efter tävlingen och modevisningen tog såklart det gamla tänket över. det tidigare var som bortblåst.

varje dag gick jag upp vid halv sex, för att gå ner till gymmet, till min älskade crosstrainer där jag spenderade minst 50 minuter, beroende på om jag hade sovmorgon eller inte. alltid skulle minst 600 kalorier bort. annars var det ingen ordentlig träning, skrek träningsnarkomanen inom mig.

Okoncentrerad och hungrig satt jag de första skoltimmarna innan lunch.

jag åt aldrig någonting innan träningen, då skulle jag ju inte gå ner i vikt.

efteråt kunde jag sällan hålla mig, så då fick det alltid bli en clementin. och extrema mängder med läkerol och andra tabletter med sötningsmedel som var laxerande.

jag ville ju få ut allt ur mig. jag ville inte vara tjock. varje gång jag såg mig själv i spegeln såg jag fettvalkarna som stack ut överallt.

dom hemska.

som skulle bort.

jag tränade, och jag tränade. och jag gick överallt. vilket även resulterade till en extrem infektion i min fot. varigt och äckligt.

jag fick äta penicillin i 10 dagar - ingen träning dom dagarna sa både doktorn och mina föräldrar.

självklart lyssnade jag inte. jag hade ätit penicillin och tränat förut och inte minns jag att någonting gick fel då. alltså kunde jag göra det igen.

men foten tog emot. jag kunde inte. det gjorde så jävla ont. det sved, det blödde och det varade.

jag blev frustrerad.

aldrig att jag tänkte äta om jag inte hade tränat innan.

så försökte jag sluta. det var jobbigt att bråka med hungern. magen skrek på mig hela tiden och jag försökte komma på vad jag skulle göra åt det.

det blev kaffe och te. jag hade hört att rökning dämpade hungern. självklart testade jag på det och mådde extremt illa efteråt - vilket dämpade min aptit.

så jag var nöjd. och skulle jag mot någon förmodan stoppa i mig någonting annat som innehöll lite mera kalorier åkte det med en gång ner i toaletten.

jag hade alltid en tandborste med mig. min trygghet som alltid fanns med i väskan.

när jag fick börja med träningen igen och såret hade läkt började jag äta lite mera igen och slutade med det rökandet. jag spydde sällan, eftersom jag fortfarande hade lite förnuft kvar och

insåg att lite kalorier måste jag behålla om jag ska orka träna.

gymmet fortsatte få besök av mig, morgon efter morgon. oavsett vilket väder det var. dagarna med snöstorm på morgnarna var värst. jag var en isbit när jag kom ner och det var svårt och jobbigt att få igång kroppen när jag var så kall.
det var en mardröm att kliva ut ur duschen efter passet. jag ville inte gå till skolan, jag ville stå kvar och vara varm. jag frös alltid som en liten nakenhund när jag gick ut ur duschen.

jag var även spinnvärd på onsdagar så då blev det promenad tillloch från gymmet, 30 minuter på crosstrainern och en timmas spinningpass. även magträning utfall med skivstång.

jag var alltid dödstrött på torsdagarna när jag kämpade mig upp ur sängen, för att dra mig ner till gymmet på morgnarna.

jag frös extremt mycket.

jag hade ingen ork tilll någonting.

det var träning, träning och sömn. ständigt tänk på kaloriförbränning och vad jag inte fick stoppa i mig. skulle ja förlora disciplinen var det alltid tandborsten som kom in i bilden.

inte orkade jag plugga heller.

jag sov ungefär 5 timmar varje natt, somnade alltid av utmattning och kände mig aldrig utvilad när jag skulle ner till gymmet på morgonen. ständig träningsverk och utmattning i bena. jag var så arg och sur för att jag inte orkade ta i mer.

jag började surfa runt på internet för att hitta kaloritabeller på all mat. blev äcklad av mig själv när jag var så omedveten av vad det fanns mycket eller lite kalorier i.

jag började räkna mitt kaloriintag från dag till dag.

det skulle aldrig överstiga 500 kalorier.

och jag skulle alltid göra mig av med minst 600 kalorier på crosstrainern.

och fortsätta med mina promenader.

jag ville inte ha fett på kroppen. fett var äckligt. jag skulle aldrig få tillbaks mina celluliter. aldrig, aldrig, aldrig. hellre smal och lycklig än fet och olycklig.

det kom flertalet gånger fram personer till mig när jag var och tränade och frågade om jag verkligen fick vara där. för herregud du ser ju anorektisk ut.

i december blev jag spärrad. jag fick inte träna mera. (vilket jag nu i efterhand är extremt tacksam för.)

jag grät och var frustrerad. vad hade jag gjort med mig själv? ALDRIG att jag skulle äta om jag inte fick träna innan. inte en chans.

jag åt ingenting under dagarna, sov bara. började vara med kompisar mera för att inte tänka på min hunger och det fungerade väldigt bra.

kilona rasade.

efter någon veckas vilande började promenaderna ta över igen. det var cirka 2 timmar varje morgon. 1 frukt efteråt. litervis med kaffe.

vid julafton vägde jag 20 kilo mindre än vad jag vägde när jag var frisk.

jag började tycka att jag såg lite för smal ut. lite konstig och såddär. ådrorna på min kropp var äckliga, jag ville itne ha dom där. jag var inte smal och vacker längre.

jag såg ful ut.

jag var tvungen att ha mängder med löshår för att dölja hur mycket hår jag hade tappat.

men tänket fanns fortfarande kvar. djävulen. monstret. som alltid skulle göra sig av med mera kalorier än vad jag stoppade i mig.

mina naglar gick av hela tiden.

jag vaknade ständigt på nätterna med kramp i benen och vaderna. smärtan var extrem.

jag fick sova med flera lager mjukisbyxor, stickad tröja och 2 täcken.
gick upp på toaletten minst 5 gånger per natt eftersom min kropp inte kunde tillgodogöra näringen jag stoppade i mig eftersom jag var så underviktig.

jag var så trött hela tiden. hade ingen ork till någonting mer än att vara med mina underbara vänner som alltid fanns där och höll motivationen och livsviljan uppe.

skolan började igen.

skolsköterskan jagade mig på lektionerna. lämnade brev till min klassföreståndare att jag skulle komma och väga mig. men jag vägrade.

22 kilo mindre.

hon hade uppmärksammat min viktnedgång och kontaktade slutligen ryhov. denhär tjejen behöver hjälp. hon är sjuk.

man mätte mitt ekg som var visades vara extremt lågt - ett bevis på att min kropp gick på sparlåga.

jag fick lämna massa blodprov.

svara på hundratals frågor.

prata med psykologer och extperter.

man konstaterade att jag hade anorexi.

mina blodvärden visade att jag var dödssjuk. jag hade anemi, blodbrist.

jag kunde inte tänka det själv. jag kunde inte ta in det.

jag var som var så duktig på allt. så bra. så klok. så hälsosam.

och nu hade jag hamnat där.

jag fick förslaget, att antgingen behandlas på ryhovs anorexienhet eller att jag annars skulle fortsätta gå ner några gram, för att sedan tvångsomhändertas och ligga där i en säng med slangar som skulle ge mig näring.

förslaget var ju för mig självklart. jag grät över vad jag hade gjort med mig själv. men mest över mammas tårar.

jag skrevs in på ryhovs anorexienhet.

kunde inte förstå det själv. hur i helvete kunde jag hamna där.

taxin var hos mig vid halv 8 varje morgon.

jag skulle upp dit och äta frukost.

och sova.

och äta lunch.

och sova.

och bli hämtad.

och äta hemma.

och bli vaktad.

för nä, jag fick inte vara själv.

då kanske jag skulle göra armhävningar eller situps i smyg.

jag fick aldrig gå på toaletten efter en måltid.

jag fick inte gå någonstans mer än till och från taxibilen. inte heller upp elller nedför trapporna.

inte hade jag heller ork till det eftersom tabletterna gjorde mig tröttare än någonsin.

jag kunde knappt hålla ögonen öppna, kändes som jag skulle somna i maten hela tiden. tabletterna var egentligen ämnade att vara ångestdämpande,

eftersom en sådan omställning från ingen mat alls till kilovis med fett och kolhydrater dagligen inte var det lättaste.

jag måste säga att visst hjälpte dom. bara det att dom gjorde mig så fruktansvärt trött. jag var inte mig själv. jag var bara ett ätande, sovande brunhårigt fluff.

jag fick tabletter som skulle få upp mitt blodvärde snabbare.

maten som skulle göra mig frisk.

jag ville ju inte vara sjuk. jag ville inte dö. aldrig lyssnade jag på pappa när han berättade för mig att fortsatte jag som jag gjorde så skulle jag bli tvångsomhändertagen.

jag ångrade mig så fruktansvärt mycket.

jag fick även dricka milkshakes, proppfyllda med kalorier för att få mig att gå upp snabbare i vikt. dom 2 första smakade väl helt okej. det var inte förrän jag såg vilka spår de lämnade på min kropp,

som jag började hata dom mer än allt annat. jag hatade dom och anorexin. jävla sjukdom.

jag var förtvivlad.

alltjag hade kämpat för var som förlorat. jag orkade absolut ingenting. mer än att äta den maten som serverades framför mig, och den enda motivationen jag hade till den var för familjens skull.

när jag såg hur glad mamma och pappa blev när de såg att jag åt.

så mindes jag att jag faktiskt har förmågan att göra en positiv inverkan på folk. att göra dem glada istället för ledsna.

ingen ville se mig så tunn och sjuk insåg jag.

inte ens människor jag trodde tyckte om mig mer ifall jag var smal.

allt var bara inbillning.

den störda sjukdomen.

det konstiga var, efter hand som jag gick upp i vikt började jag tänka mera. tänka på livet. tänka på saker. saker jag ville göra och saker jag ville bli. jag började tänka på annat än att göra mig av med kalorier eftersom jag inte hade något val.

miriam skickade sms till mig och kom och besökte mig varje dag, jag har inte nämnt henne så mycket under denhär berättelsen men det är kanske för att jag har tagit henne förgivet i allting.

att hon alltid har funnits där.

och att hon orkade umgås och bry sig om mig när jag var som värst.

när jag var grinig och trött efter dagarna på ryhov.

mitt jävla humör. jag var väldigt oförstående men samtidigt väldigt tacksam och imponerad, för det orket och tålamodet som hon hade.

och det är då man inser vilka som älskar en på riktigt. det tar hårt och samtidigt är det upp till bevis.

vissa verkar inte bry sig över huvud taget.

vissa vet nog inte ens vad som har hänt, det gör jag knappt själv.

mamma fick trösta mig och peppa mig varje kväll. jag hade ingen träning att ta ut frustrationen på. och inte kunde jag skita i maten heller.

det var nog den jobbigaste peroioden i hela mitt liv. hittills i alla fall. jag var sur och frustrerad, visste inte vad jag skulle göra av all ilska.

men all gråt var ständigt blandat med skratt. skratt åt siutationen. åt mig själv. och att jag i grund och botten var på väg mot någonting bra.

jag var påväg att bli frisk.

jag skulle egentligen ha stannat på ryhov länge till, men klarade inte av situationen.

om allt som krävdes var att jag inte fick gå ner i vikt, skulle fortsätta äta och ta ansvar så kunde jag lika gärna göra det själv.

jag fick börja skolan igen.

jag fick min mens tillbaks.

blodvärderna är bättre.

och jag är så JÄVLA tacksam för att skolsköterskan tog kontakt med ryhov.

och att jag blev spärrad från friskis.

och att mamma och pappa propppade i mig all mat under min behandlingperiod.

och att alla mina riktiga vänner fanns där och brydde sig, och frågade hur jag mådde.

jag orkar inte rabbla upp alla namn, men ni vet vilka ni är och jag är så obeskrvligt tacksam för att ni finns och bryr er.

inte minst mamma och pappa.

jag är fortfarande inte frisk, varken i kroppen eller i tanken.

men jag har kommit en lååååång bit påväg, och här befinner jag mig nu.

det tar lång tid att läka en sjukdom som har satt sig i hjärnan på det här viset.

skulle jag inte fått reda på att jag var i livsfara vet jag inte vart jag hade befunnit mig nu.

jag är så glad att jag tog mitt förnuft till fånga och tillslut inte orkade med att se ut så. och höra all nedvärderande kommentarer.

jag ville ha tillbaks orken och livet.

jag har verkligen inte fått med mig allt. skulle kunna skriva ungefär 10 gånger så mycket, men orkar inte lägga till alla detaljer.

det jag vill säga är mest att det går att göra någonting åt det. man behöver inte vara antingen eller.

jag kommer aldrig vilja gå tillbaks till den vikten jag hade som mest eftersom att jag inte trivdes med mig själv då.

jag kommer heller inte vilja gå ner till det jag vägde som minst. aldrig, aldrig. inte en chans att jag hamnar där igen.

vad som händer med mig i framtiden återstår att se, men just nu vill jag bara tacka för alla som slet bort mig från anoreximonstret som ständigt högg mig i ryggen och sa åt mig vad jag skulle och inte skulle göra.

Jag är så glad. alla små leenden. alla sms. alla telefonsamtal. alla mail. alla besök.

det gjorde så sjukt mycket. jag är kanske bara lite dålig på att visa hur mycket jag uppskattade det.

jag har fortfarande mycket tankar kring allt och har ofta slagsmål med anorecimonstret.

men jag vill kunna leva friskt och har fått börja träna lite smått, men äter fortfarande ordentligt.

jag ska aldrig sluta äta igen. jag kan inte hantera hungen längre och det är jag glad över.

jag har fortfarande 14 kg kvar till min målvikt, det dom ser som friskt och hälsosamt.

där vill jag inte hamna, det erkänner jag. för fortfarande finns mycket av det gamla tänket kvar.

men sagta men säkert börjar jag acceptera mig själv för hur jag ser ut.

att kvinnor faktiskt är ämnade att ha kurvor. och inte se ut som småflickor.

jag ler åt att jag kan använda bh igen.

att människor säger att jag ser friskare ut.

" har hört att du har gått upp i vikt, "

eller " du börjar se kvinnlig ut igen. "

är såklart kommentarer som antagligen sägs med en positiv mening, men som jag fortfarande uppfattar på lite fel sätt.

Det går in i min hjärna och låter ungefär lite som, du är påväg att bli tjock igen.

men jag arbetar med tanken att inte vända på saker. att ta det som vad folk säger. att inte göra om allting i mitt huvud. de menar väl.

puss på livet och fuck you anorexia, never more.

så för er som orkade läsa, här fick ni en (enligt mig) liten kort förklaring till varför det blev som det blev med mig.