kiiimberly

hur erfarenheter ändrar personligheter hos människor.
trodde väl på det i både praktiken och teorin,
men visste inte vilken skada det kunde åstadkomma.
jag har känt många känslor men aldrig någonsin någon så stark som denna.
vilket även fick mig att komma fram, till att jag inte har fått känna dom andra fullt ut.
hur en känsla kan verka på kroppen så starkt att den även visar sig fysiskt.
darrar, för att jag inte kan hantera min egen kropp. mina känslor, främst,
men mina händer. mina ben skakar. jag kan inte gå, för min hjärna är för upptagen av
en crash lika stor storleksmässigt jämfört med hiroshima.
kan inte koppla mina reflexer till mina ben som ska röra sig framåt, det går inte.
min hjärna är fortfarande för upptagen. av att påveras av en känsla som inte ska få finnas.
kyla existerar inte, för den ångan av frustration, som min kropp utsöndrar fyller upp.
min röst fungerar inte som den ska, kan inte prata ordentligt eller få ut några ljud
som kan sättas ihop och bilda meningar, som i vilket fall som helst inte skulle leda
någon vart eftersom känslan är för stor för att uttrycka.

jag önskade, och hoppades på, att jag inte skulle få känna någonting,
eller få en person, eller personer, och deras handlingar, att påverka mig så mycket
att jag skulle gå från mitt kimberly till en annan.
jag ville inte att det skulle hända. och jag visste inte att jag ville det förrän det väl hade inträffat.
nu kan jag säga vad lycka är, för jag har känt motsatsen.
nu kan jag känna vad lättnad är, för jag har känt motsatsen.
nu kan jag säga vad kärlek är, för jag har känt motsatsen.
som jag aldrig förr hade känt innan, och som jag aldrig någonsin hade trott att jag faktiskt
skulle få ta del av.
jag hatar att säga det.
men jag har känt hat.
ilska.
i denna graden.
trodde inte att det fanns. inte i denhär formen.

har märkt hur mycket jag har missbrukat de meningar jag har beskrivit när jag har ogillat någonting.
de har inte varit sanna innan, nu, framöver, kommer mina konstateranden och åsikter att få en värd
utfyllnad. "när vattnet rinner över bägarens kant" har kunnat vara en jämförelse, men nu, om någon gång,
passar den som bäst. när frustrationer och agressioner byggs på varandra och man spricker,
till en gräns man inte trodde fanns.

bland det värsta av detta är att jag avskyr, att precis domhär ögonblicken är, sånt som ändrar mig.
som gör mig till en annan person som tar bort alla naiva delar som någonsin finns.
jag vill inte vara en instängd människa som inte släpper inte någon på djupet,
en sådan som inte litar på någonting och tror att människan är ond, egoistisk och girig.
men ni gör mig till en.
jag vill bara lova mig själv att aldrig mera släppa in någon, aldrig mera öppna mig för någon,aldrig mera låta någon person som kommer att göra mig illa, ta del av allt gott som finns inom mig som jag egentligen vill ge hela världen.

mest av allt gråter jag för att det är en  omöjlöighet att leva på ett sånt sätt.

you're stuck in a moment, and you cant get out of it.

 


why cant u just surround me with ur love. with your words. i need your feelings and i need your thoughts.



och åh jag trodde jag kände dig men nej så var det visst inte och var/är kanske påväg men nehej visst är livet så svårt och komplicerat va.

men du du du du du finns där och du förgyller min vardag älskling, du trodde inte att orden var från mig men jo, klart dom är. efter flera månaders grubblande har jag ju konstaterat att jag inte vill säga det till någon annan än dig och det känns så rätt och jag vet att du kommer finnas kvar. det kommer bli du och jag och zucchinifälten i australien och inte ska jag släppa dig eller dina söta ordval eller din prickikaviar.

När jag vandrade med mina får var jag lycklig, och jag spred därmed glädje omkring mig. Folk som såg mig komma tog emot mig väl. men nu är jag ledsen och olycklig, vad ska jag ta mig till? jag kommer att gripas av bitterhet och inte våga lita på andra människor, därför att en människa har svikit mig. jag kommer att avsky dem som har hittat nedgrävda skatter, eftersom jag inte hittade min. och jag kommer allltid att hålla i det lilla jag har, eftersom jag är för liten för att erövra världen.

och jag bara undrar vad fan jag ska säga när jag inte ens själv vet vem jag är.
jag skriker och skrattar över att det känns som jag har kontroll. så lycklig. var det 2010 som gav mig den?
undrar också vad i fan fan  fan det är med en person som vill ha kontroll över ett problem istället för att bli av med problemet i sig.