kiiimberly

ligger bakom dig. du ligger på mage och spelar bubbleshooter och skärmen lyser upp ditt ansikte från resten av det mörka rummet. ditt fina söta underbara ansikte. och så skrattar du som ett litet barn när jag kliar dig längst ner på ryggen. så som bara du kan skratta, med ljudet som går rakt in i mitt hjärta och fångar det så jävla hårt. kliar dig över hela ryggen och lämnar långa rivmärken efter mina naglar. du är fin när du ligger där i dina stjärnkalsonger. pussar dig över din rygg och dina axlar och du fnissar ännu mer, och tillslut pussar du mig och hela lyckan är överflödig. mitt hjärta slår inte i dubbel takt för jag är så lugn med dig, men hela min kropp är i extas. för att jag har fått dig. för att det är jag och ingen annan. för att du är du och för att du bara är min min min. dom gångerna när jag lägger så mycket känsla och kraft i våra kyssar och jag får lika mycket tillbaks, dom gångerna är värda så obeskrivligt mycket. dom gångerna går inte ens att jämföra med när jag fick min hund, när jag fick mina slutbetyg i nian eller ens om jag skulle kunna önska mig vad jag ville. för jag har redan fått det. att en människa av flera miljarder får mig att vilja ge bort sitt allt, och att inse att kärlek verkligen är det största. utan tvekan. du är obeskrivlig.

ibland när vi kramas så håller du kvar lite längre. och lite hårdare. vill väl kanske föra in dina tankar i min kropp och jag kramas också tillbaks längre och hårdare. jag tror du vet vad jag menar med det men du kommer nog aldrig riktigt förstå allt och hur stora och många dom är. känslorna.  såna kramar är bra när ordförrådet av komplimanger och kärleksord börjar ta slut men man vill fortfarande visa hur mycket kärlek det finns. hade jag varit arnold schwarzenegger hade du nog gått sönder.

alors on danzzzzzze

lite till ifrån, friends makes me laugh. menstruation makes me cry. working makes me feel better but my body makes me feel worse. som vanligt med andra ord. sommarlovet sitter fint i vilket fall.

fixeringen
det äckliga ordet som fastnar i spegeln
varför tittar jag och varför finns dom. en äcklig bild av någonting som är så jävla orättvist.
med mina 40 minuter på crossen nästan varje dag och fortfarande inte nöjd
eller det har jag ju aldrig varit
så vad strävar jag efter? varför ger man inte upp?
jo, för fixeringen finns ju där
den finns kvar
som sommaren 2008 på stranden i grekland. 39 grader varmt och jag svettas som en gris tycker jag
men inte lika mycket som dom andra i familjen
varför svettas inte kim?
jo för hon väger för lite
fast så tänkte ju inte jag. det var för mycket. mina armar var ju fortfarande lite för stora och mina ben med och inte tala om min rumpa och.......
med ett bmi på 14.2 tittar jag mig i spegeln och är fortfarande inte nöjd
inser att jag aldrig kommer bli det
så varför längtar jag tillbaks när en  nöjd känsla aldrig existerar? inte vet jag vart vågen skulle hamna nu
för jag vågar ju inte trippa upp med mina fötter på den
vet ju att jag kommer skrika när jag ser det
så lika bra att inte göra det.
jag är ju inte bra på det där längre,
har ingen anledning att få bekräftelse eftersom jag är så dålig på att vara hungrig så varför ska jag titta på nått som inte finns?

det jag tänker på är dom 45, eller kanske 60 minuterna  som jag var så duktig på innan. dom där jag låg kvar på stranden eller i sängen eller vart jag nu var.
utan mat.
för jag kunde ju vara hungrig, det var det jag var så himla bra på.